Denna dagen ett liv

Jo, sannerligen. Gotland Grand National har passerat. Världens största - och kladdigaste - endurotävling. Skrotbussen avgick i gryningen mot Tofta skjutfält där den hutlösa geggkampen utspelade sig. 2300 själar startade i kalaset - amatörer som elitister. Lerstänk, gamla gubbar (nu ännu grinigare) och barnskrik för hela slanten. Fotolinjen var på plats med inplastade kameror, krigsmundering och gummistövlar.

När startskottet gick dundrade de iväg, banan var två mil lång
och det gällde att köra så många varv som möjligt på tre timmar.
Sju varv är något av ett rekord.



På vissa ställen gick det lite trögare. Som här, i Hästskon, där man i förväg tömmer ett antal lastbilstankar med vatten för att uppnå en genuin välling av lera.

Bussen, klassen och ledartjuren/veteraren Lennart.

Efter en dag av slit och milslånga promenader sussade vi gott i skrotbussen på väg tillbaka till Hemse. Det var mitt femte GGN. Ett par av gångerna har jag också varit en av de stackare som
satt upp alla plastband runt banan. Det du.

Det var i går det. Under eftermiddagen idag blev det en biltur till Sproge och den förtjusande Ekstakusten.

Kurviga, vindpinade träd i all ära.

Och jag kunde inte låta bli att ta en bild i sann Katarina-anda.

Sist på turen svängde vi förbi det melankoliska hotellet i Djupvik,
där vi flörtade med några svajande lakan.